kickibro

Idag har jag varit på utflykt i den grannkommun där jag tillbringade mitt unga vuxna liv. Ibland får man bara så'n speciell känsla för en bygd. Hus, vägar och olika ställen väcker gamla minnen till liv. Trevliga minnen kommer till mig och aldrig annars blir minnet så klart över hur det var när barnen var små. Jag tror att det är så, att man får en speciell relation till det ställe man bor på när man får barn. Som att jag fått en egen navelsträng till den bygden. Men också plågsamma minnen kommer över mig, av misslyckanden och brutna löften. Självklart har jag åkt i detta område tidigare, men idag körde jag på en väg som jag inte åkt efter sedan någon gång på 90-talet och det gjorde att alla minnen kom till mig med förnyad kraft.

Att skiljas, att bryta upp... är svårt. Att förklara känslan mer än tio år senare är omöjligt. Det finns inga bra ord för det och det spelar ingen roll, jag har förlikat mig med det som hänt i den nära relationen. Men en sådan här utflykt tydliggjorde något annat. Att jag tappat en del av min historia, att jag tappat människor ur mitt liv.

Jag vårdar minnet av allt i mitt hjärta. Jag har sagt det förr, men säger det igen;
inte ens tusen ord kan ge en rättvis beskrivning av känslan.