Är lycka en utopi?
Önskar att alla människor i hela världen finge må bra och vara lyckliga. En utopi? Ja kanske, men ändå. Finns det plats för alla? Känner sig alla behövda? Kan alla se det fantastiska med vad livet faktiskt har att erbjuda? Vad kan du och jag göra för att hjälpa, stödja, lindra?
Jag åker till Stockholm en gång i månaden för studier. X-tåget är fantastiskt och underlättar dessa resor betydligt eftersom att jag kan resa direkt från Kilafors. Åker med första x-tåget kl 6.49 på morgonen och är hemma igen med det sista kl 22.01. Visst är det långa dagar och i fredags blev den synd nog längre än vanligt då jag inte var hemma förrän strax efter halv ett på natten.
Ett par minuter innan vi skulle komma in på stationen i Kilafors hände en olycka. Det var en olustig känsla, hade precis läst klart en trevlig tidning, satt på mig jackan och handskarna och väntade på att få stiga av beredd med bilnyckeln i hand. Satt och tänkte på hur skönt det skulle bli att komma hem och göra tidig kväller, när tåget tvärbromsade. Som tur var satt jag i andra vagnen och kände därför inte själva krocken. Men jag förstod direkt att något allvarligt hänt. Vi hade precis passerat Lilltjära och rädslan för att någon man känner blivit påkörd var jobbig. Tänkte på att det för något år sedan förirrade sig några hästar upp på spåret just på det här stället och att det var en hemsk olycka. Men vad var det den här gången? Måtte inte en människa ha befunnit sig på spåret, hann jag tänka när tågvärden (eller heter det tågvärdinna?) kom och berättade att det skett en allvarlig olycka och att vi skulle bli stående. Jag frågade om det var ett självmord och hon bekräftade redan då att en person legat över spåret. Senare visade det sig att två människor dödats i olyckan. Den ena som lagts sig över spåret för att ta sitt liv, den andre för att han försökte rädda den förste. Usch så hemskt! Tågvärden gjorde ett jättebra jobb och kom med jämna mellanrum och informerade om vad som hände. Vi fick ju absolut inte lämna tåget. För att räddningspersonalen skulle kunna arbeta gjordes det strömlöst och för att spara på tågets reservkraft så släcktes belysningen. Så där satt vi i kolmörkret. Det kändes väldigt otäckt när de gick och lyste under tåget för att leta kroppsdelar. Jag vet inte om de blev lemlästade eller om det var för att söka en tredje person som man också trodde skulle ha kunnat vara med i olyckan. Men den hittades aldrig.
Oavsett vilka det var som omkom, om det var genomtänkt eller ej, om det var Guds bästa barn eller inte, jag är jätteledsna för er skull…
