kickibro

Fy tusan, jag är jätteförkyld! Det började redan på julaftonen och har sedan eskalerat vartefter snön har vräkt ner. Alltså snön har ju inneburit att jag varit tvungen att lämna platsen i soffan, under filten för att ägna mig åt snöröjning. Så det måste vara snöns fel att jag är så sjuk. Eller hur? Känner mig lite ynklig och valde därför att ändra min profilbild på FB. Ungefär såhär känner jag mig:

Eftersom att en olycka sällan kommer ensam så har det också blivit något fel på vår värmepump. Så på julaftonen, innan gästerna kom, fick jag ringa reparatör. Som tur var kunde vi fixa det temporärt på telefon genom att ställa om värden så att värmepumpen manipulerades att ge värme i huset. Men imorgon kommer reparatören... han ska då passera genom våran tvättstuga. Det ser ut som ett bombnedslag...

Som om inte det vore nog... Idag började det droppa inomhus. Det är en effekt av all snö på taket i kombination med att det är två tak som står mot varandra. Så nu är Björn uppe på taket och skottar...

Men nu har det i alla fall vänt, vi går mot ljusare tider!

Det finns mycket att vara tacksam för här i livet. Om du tycker livet känns svårt eller orättvist så kanske du plötsligt vänder och tycker att det är fantastisk om du läser följande blogg: http://lindaskriver.blogspot.com/

Jag har följt Lindas blogg en tid och hon är på ett sätt en alldeles vanlig småbarnsmamma, där den yngste sonen nyss fyllt ett år. Det som skiljer Linda från de flesta andra är att det här är hennes allra sista jul om inte ett mirakel inträffar. Hon har spridd cancer och hennes "julklapp" är att hon nu också har metastaser i hjärnan. Men hon har i alla fall fått komma hem från sjukhuset och kan vara nära sin älskade familj.

Så ta hand om varandra, var snäll, tänk vackra tankar, kör försiktigt i trafiken och ha en riktigt GOD JUL allihopa!

Tänkte skriva ett inlägg om hur förbannad jag är. Men nu har jag skrivit, länkat, raderat, skrivit igen, nya länkar... nej det blir inge bra. Bort med det bara!
Men arg är jag!

Jaha, då har årets nobelfest gått av stapeln. Nu tittade jag inte hela tiden, men dessa gick det inte att missa... av olika anledningar. Herregud Mona Sahlin, hur gick det till? Vilket gräsligt tyg! För mig saknade hennes kreation all önskvärd elegans. Men vad sa Mona om tyget? Något i stil med att hon blev glad när hon hittade det. Suck! Hanna hade en klänning i liknande tyg när hon var 7 år. Hon var jättesöt i den och det var fint på en 7-åring! Men inte på Mona!

Filippa Reinfeldt var däremot oklanderlig i snygg aftonklänning som passade henne perfekt! Tur att hon denna gång valde en konventionellt lång aftonklänning vilket hon inte gjorde en av kvällarna inför kronprinsessbröllopet i somras. Klart man vill att celebriteter ska överraska, men åtminstone jag önskar positiva överraskningar. 1-0 till Filippa den här gången.

Skulle alldeles behöva göra lite nytta, dvs plugga. Men boken och jag tål inte varandra. Den är retfullt svårbegriplig så det är inge kul. Just nu känns det t o m som attraktivt att ägna sig åt hushållssysslor som att hänga tvätt eller ta reda på disk. Oj vilket offer jag blev...

Kanske skulle jag sno ihop en önskelista? För hur ska annars tomten veta vad jag vill ha i mina paket? Men det känns också som jätteviktigt att just nu laga till världens godaste jultryffel. Sedan fyller ju Anton år på onsdag och tills dess måste jag baka. Äsch, tänk om den där rackarns uppgiften ändå vore klar och inskickad. Men ingenting gör sig själv. Synd!

Jag reser ju till huvudstaden med jämna mellanrum. Brukar försöka köpa biljetten i god tid för att få ner priset, men nu hade jag visst varit lite glömsk och järnspikar va dyr biljetterna var. Först alltså... för jag kollar ju liksom bara på 2 klass. Men så kom jag ur mitt tunnelseende och kunde konstatera att 1 klass var 162 kr billigare och i 1 klass ingår både frukost och Internet. Hur är det möjligt? Jaja, jag är ju glad men ändå...

Jag har som princip att aldrig skriva om jobbet, idag gör jag ett undantag. Jag behöver det.
För denna dag har hittills varit den praktiska omsättningen av Murphy's lag. I alla fall nästan...
Det är verkligen svinkallt ute och eftersom att man redan var frusen ända in i själen så havererade fjärrvärmen på jobbet. Burr!
Jag skulle skriva ut ett ytterst viktigt dokument, men lyckades inte... Men, hallå hur svårt kan det vara?
Gjorde ett avbrott för ett möte och gick sedan på banken och skulle sätta in pengar. Min arbetsgivare har bytt bank och då får man finna sig i att kontanta medel bara hanteras kl 13-15... Suck! Det var fler som ville hantera kontanter inne på denna bank idag... Suck!
Skam den som ger sig så jag gav mig sjutton på att skriva ut det viktiga dokumentet igen, men nej. Ringer helpdesk och trots ihärdiga försök lyckas inte heller denne gentleman i andra luren hjälpa mig. Ok, men blir uppringd av IT-tekniker som verkligen hade mycket kunskap om hur en utskrift skulle kunna ordnas, men nej igen. I princip är det inte möjligt, att jag faktisk kan skriva ut vilket dokument som helst, word, excel, pdf... allt, men inte just det här ytterst viktiga papper. Så inatt kommer (kanske) en it-tekniker ligga sömnlös.
Imorgon är en ny och bättre dag, eller hur? :)

Idag har jag varit på utflykt i den grannkommun där jag tillbringade mitt unga vuxna liv. Ibland får man bara så'n speciell känsla för en bygd. Hus, vägar och olika ställen väcker gamla minnen till liv. Trevliga minnen kommer till mig och aldrig annars blir minnet så klart över hur det var när barnen var små. Jag tror att det är så, att man får en speciell relation till det ställe man bor på när man får barn. Som att jag fått en egen navelsträng till den bygden. Men också plågsamma minnen kommer över mig, av misslyckanden och brutna löften. Självklart har jag åkt i detta område tidigare, men idag körde jag på en väg som jag inte åkt efter sedan någon gång på 90-talet och det gjorde att alla minnen kom till mig med förnyad kraft.

Att skiljas, att bryta upp... är svårt. Att förklara känslan mer än tio år senare är omöjligt. Det finns inga bra ord för det och det spelar ingen roll, jag har förlikat mig med det som hänt i den nära relationen. Men en sådan här utflykt tydliggjorde något annat. Att jag tappat en del av min historia, att jag tappat människor ur mitt liv.

Jag vårdar minnet av allt i mitt hjärta. Jag har sagt det förr, men säger det igen;
inte ens tusen ord kan ge en rättvis beskrivning av känslan.

Fimbulvintern (av fornnordiska fimbulvetr = ”den mäktiga/stora vintern”) var i nordisk mytologi ett tecken på att Ragnarök obevekligen var i antågande.

Ordet används även för att beskriva det kalla klimatet i Norden under järnåldern.

Fimbulvintern sades vara en vinter som varade i tre år utan någon sommar. Den hade trollats fram av Valand, som hade vinterviste i Finland hos Snö den Gamle.

 

Ärligt talat är jag redan trött på vintrar. Jag brukar trösta mig med att det "bara" är vinter i fem månader om året. Det är de fem månaderna, mellan första advent och valborg, när isen ligger för då känns sjön bara som en stor tråkig åker. Nu har isen legat och snön ligger tjock sedan flera veckor tillbaka. Usch! Förra vintern var tuff. Snälla inte en till likadan! Eller är det fimbulvintern som är här?

 

 

Jag har börjat sy på Hannas balklänning. Det känns lite pirrigt för fortfarande känner jag mig lite osäker på hur det kommer att bli. Jag har sytt livet i "fodertyget" och det blev riktigt bra. Det är extremt formsytt efter Hanna, men det är inte det svåra. Nu ska chiffongen draperas på ett speciellt sätt som Hanna sett på en bild. Inte helt enkelt för först måste jag fundera ut hur jag ska få det som Hanna vill ha det. Häromdagen var jag helt säker på hur det skulle göras, men det reviderades. Som tur var hade jag inte startat med den metod jag tänkt ut då för då hade jag nog fått börja om. Nu har jag i alla fall klippt och nålat och sytt fast lite här och lite där. Nu har jag nålat lite till och det känns fortfarande helt ok. Synd att kvällarna är så korta. Man måste ju sova också...

Önskar att alla människor i hela världen finge må bra och vara lyckliga. En utopi? Ja kanske, men ändå. Finns det plats för alla? Känner sig alla behövda? Kan alla se det fantastiska med vad livet faktiskt har att erbjuda? Vad kan du och jag göra för att hjälpa, stödja, lindra?

 

Jag åker till Stockholm en gång i månaden för studier. X-tåget är fantastiskt och underlättar dessa resor betydligt eftersom att jag kan resa direkt från Kilafors. Åker med första x-tåget kl 6.49 på morgonen och är hemma igen med det sista kl 22.01. Visst är det långa dagar och i fredags blev den synd nog längre än vanligt då jag inte var hemma förrän strax efter halv ett på natten.

 

Ett par minuter innan vi skulle komma in på stationen i Kilafors hände en olycka. Det var en olustig känsla, hade precis läst klart en trevlig tidning, satt på mig jackan och handskarna och väntade på att få stiga av beredd med bilnyckeln i hand. Satt och tänkte på hur skönt det skulle bli att komma hem och göra tidig kväller, när tåget tvärbromsade. Som tur var satt jag i andra vagnen och kände därför inte själva krocken. Men jag förstod direkt att något allvarligt hänt. Vi hade precis passerat Lilltjära och rädslan för att någon man känner blivit påkörd var jobbig. Tänkte på att det för något år sedan förirrade sig några hästar upp på spåret just på det här stället och att det var en hemsk olycka. Men vad var det den här gången? Måtte inte en människa ha befunnit sig på spåret, hann jag tänka när tågvärden (eller heter det tågvärdinna?) kom och berättade att det skett en allvarlig olycka och att vi skulle bli stående. Jag frågade om det var ett självmord och hon bekräftade redan då att en person legat över spåret. Senare visade det sig att två människor dödats i olyckan. Den ena som lagts sig över spåret för att ta sitt liv, den andre för att han försökte rädda den förste. Usch så hemskt! Tågvärden gjorde ett jättebra jobb och kom med jämna mellanrum och informerade om vad som hände. Vi fick ju absolut inte lämna tåget. För att räddningspersonalen skulle kunna arbeta gjordes det strömlöst och för att spara på tågets reservkraft så släcktes belysningen. Så där satt vi i kolmörkret. Det kändes väldigt otäckt när de gick och lyste under tåget för att leta kroppsdelar. Jag vet inte om de blev lemlästade eller om det var för att söka en tredje person som man också trodde skulle ha kunnat vara med i olyckan. Men den hittades aldrig.

 

Oavsett vilka det var som omkom, om det var genomtänkt eller ej, om det var Guds bästa barn eller inte, jag är jätteledsna för er skull…

Bollnäs har inget eget H&M och egentligen vet jag inte om jag vill att det ska finnas något hemmavid heller. Gävle och Valbo har, men dit går resorna ganska oregelbundet. Mitt favorit H&M är det i tre våningar som ligger så nära till vid t-centralen på Drottninggatan. En gång i månaden spenderar jag en timme där, senast nu i fredags. Jag vet inte vad jag sökte egentligen, om det nu var något speciellt, utom inspiration då... Hur som, redan på bottenplan blev jag stående nypande i det stora utbud av benvärmare som jag fastnade för redan förra besöket, och praktiskta tvåpacksleggings. Men återigen, beslutsångesten slog till och eftersom att vån 2 och 3 drog lämnade jag bottenplan.

Stoppet på vån 2 blev ganska kort, men på vån 3 desto längre. Jag fastnade för mycket snygga aftonväskor med stora platta strasstenar, men köpte ingen för jag vet inte direkt när jag skulle använda en sån. Samma var det med de matchande skorna, också de med stora strasstenar, och skyhöga klackar. Jag är ju ändå 1,80 i strumplästen och det finns liksom en oskriven lag att sådana som jag inte ska ha högklackat. Men något har ändå hänt, för så här en par dagar efteråt så ångrar jag att jag i alla fall inte provade. Så om ni möter mig och jag är uppåt 1,90 så vet ni, jag har köpt nya pjuck. Men det som det här inlägget skulle handla om var varken väskor eller skor utan färgen PUDERROSA.

Jag hittade plagg efter plagg som jag förälskade mig i, alla puderrosa. Men var och ett av dem hängdes tillbaka medan jag tänkte att jag skulle se ut som en stor skär gris i det. Men oj vad snygga de var! Det slutade med att jag bara köpte en liten tunn klänning. Den fanns i puderrosa, men jag tog en lilablå nyans istället. Visst, jag ångrar mig! Så är det.

Kom på idag att min absoluta favoritdesigner Eli Saab faktiskt skapat en mycket speciell klänning i puderrosa som verkligen hamnade i rampljuset i somras. Det var den som Kronprinsessan Victoria bar kvällen innan bröllopet vid konserten i Stockolms konserthus. Är den inte vacker så säg, men så klär ju Kronprinsessan i vad helst hon sätter på sig också.



Hur som helst är puderrosa vackert. I alla fall på vissa...

Känner mig nog lite missmodig. Det vore lätt att skylla på att dagen ägnats åt en hundutställning i Falun som slutade pissdåligt. Titania åkte ut med en tvåa! :-( Men det är inte bara det.

Ute är det alldeles förskräckligt grått och väglaget var bitvis under all kritik med spårig och hal vägbana. Men det är inte bara det.

Alla andra gör så smarta saker, det tränas och det bantas, allt med framgång. Det gör ju inte jag. Kände igår att jag skulle vilja dansa, men det är inte så kul att vara ungefär lika smidig som ett kylskåp om man ska gå på dans. Men det är inte bara det.

Alla andra skriver smarta och välformuletarde saker på fejjan och sina bloggar. Själv undslipper jag mig bara några ynkliga pip, typ om en massa oväsentligheter. Men det är inte bara det.

Jag ligger efter med skolarbetet och borde inte alls sitta här och skriva skit utan istället ägna mig åt normativ etik. Det är åtminstone viktigt. Men det är inte bara det.

Men nu räcker det!

Idag har det gått undan må jag säga. Först lite plugg, promenad i skogen med hundarna, trimmat, badat och fönat Titania som ska på utställning imorgon.

Varit till Bollnäs, köpt hundmat och farsdagstårta. Farsdag imorgon innebär present så då blev det in och ut i alla affärer som säljer herrkläder och till sist köpte jag något passande, men fortfarande hemligt, till älsklingen.

Snubblade sedan över ett ställ med halvareapriset-blusar på KappAhl så då blev det lite spontanshopping. Tack för smakråd Cathrine! 

Avslutade med ett varv på Åhlens och så har jag handlat mat. Nu ska jag äta och återvänder sedan till studierna. Det var himlans vad svårt det var att få till det med studierna just nu... Styr kosan mot Falun före halv åtta i morron bitti.

Kom på att nu gör mitt gamla "ont i ryggen-ställe" mer ont än mitt nya "ont i ryggen-ställe" varför jag kan konstatera att det "nya onda" nu definitivt är bättre. Bra va? Det gamla är jag ju van vid så...

Livet är toppen! Jajamensan!

Har ni hört det förut? Att jag skulle vara något lite i tidsnöd? Jag är ju en sann tidsoptimist.

Den här veckan kan jag ju faktiskt skylla på ryggont, för annars skulle Titania ha varit färdigtrimmad inför utställningen på söndag. Men det ska väl ordna sig imorgon...

Jag ska också läsa klart en bok om normativ etik och skriva klart en studieuppgift till på måndag. Det ska nog också ordna sig...

Men jag kan erkänna att det känns lite retfullt att Hannas tyg till balklänningen och den nya fina provdockan från England har kommit med posten och ligger på Ica och väntar på att jag ska hämta dem. Det skulle jag ha velat göra NU! Men nej, det finns ju annat som ska ordnas först. Var sak har sin tid heter det ju...

... ja det är jag det. Nu är det inte rakryggad genom att vara ärlig som jag avser, även om jag naturligtvis också alltid vill vara ärlig, utan att jag bokstavligen går runt och är rak som en pinne i ryggen. Min rygg känns som om den håller på att gå av någonstans i höjd med skulderbladen och allra bekvämaste ställningen är stående med en särdeles rak hållning. Usch, det är liksom inte jag! Men eftersom att jag aldrig haft ont just på det stället förut så är jag övertygad om att det snart kommer att gå över. Är dock lite bekymrad över att Titania är anmäld till utställning i Falun på söndag. Måtte ryggen bli bra tills dess för nu skulle jag inte ens klara av att lyfta upp henne på trimbordet, än mindre att springa.
Får väl dra i med mitt favvoutryck; Det blir nog bra... 

Här är i a f en bild på prinsessan som ska på utställning:

Jaha, så var det då måndag och min veckas semester tog slut. Helt ok eftersom att jag har haft en bra vecka och gjort lite grejer som jag inte hunnit med annars, t ex har jag äntligen tapetserat köket. Egentligen är det en mindre skandal hur lång tid det tog för mig att komma till skott. Men nu är det gjort! Tyvärr är inte golvet klart, men Rom byggdes inte på en dag...

En tråkig sak just nu är att jag har ont i bröstryggen. Det gör ont när jag andas och eftersom att jag är lite hypokondrisk så tror jag nog att jag fått lunginflammation eller något mera allvarligt. Det jobbiga när jag känner mig krasslig är att jag blir så otålig. Jag skulle vilja träna, springa eller åtminstone kunnat göra något här hemma. Men jag får liksom vara glad att det inte smärtar för mycket. Kroppen är ju en finurlig konstruktion. Nu har min kropp sagt åt mig att jag behöver ta det lugnt. Tror att jag borde flytta mig från fotöljen till soffan...

Yes! Nu har jag hittat vad jag tror är den ultimata provdockan! Det är en Lady Valet och jag hittade henne genom värdefulla tips på sybloggar. Även fast hon kommer ifrån GB så blev hon t o m billigare än "kusinen" Diana som av många anses ranglig. Lady Valet har en rejäl fot, liknar en Stockman-docka, men är ställbar och är mycket billigare! Här hittade jag henne: Lady Valet

Vem skulle väl inte vilja gifta sig i en sån här blåsa?



Från Oscar de la Renta

Men då skulle man behöva va' ung och vacker. Inte som jag brukar säga; är bara "och" ja'...